Före detta fänrik
Började min bana inom hemvärnet som skyttesoldat och tilldelades ett mausergevär kaliber 6,5. Efter ett antal år blev jag gruppchef i egenskap av furir närmare bestämt den 8 maj 1982.
Som försvarsobjekt var vi tilldelade att försvara lands- och järnvägsbron över Piteå älv. Där bygdes skyttevärn och försvarsställningar.
Bild från denna sida
En gång när vi var där och övade försvar så blev vi anfallna av K4s rekryter som gjorde ett eldöverfall och drog sig därefter in i skogen. Efter en bra stund efteråt smög jag mig i den riktning dom försvunnit. Mycket riktigt fick jag se en ficklampa och viskande rekryter. Efter att ha smygit mig inpå rekryterna skrek jag med hög röst:
-Ni är omringade! Låt vapnen ligga!
Sen fick dom ställa upp sig en bit därifrån. Efter att ha samlat ihop allas vapen upptäkte de att jag var ensam. Min smala lycka var att det fanns med en stridsdomare när det upptäktes att jag var ensam. Stridsdomaren fick roligt när han upplyste om deras orutin. Gissa om det blev jobbigt att bära alla vapnen till våran förläggning där det blev glada miner. Efter någon timme släpptes våra fångar säkerligen skamsna efter ha blivit grundlurade av en enda hemvärnsman.
Efter några år blev jag så plutonchef med fänriks grad och tilldelades kpist 9 mm.
Något minnesvärt var den gången vi intagit objektet och jag ställde mig som vakt vid vägbommen när det efter en stund kommer en bil. Med riktat vapen mot bilen beordrades alla stiga ur bilen. Ut kommer militär med höga gradbetecningar. Den som förde befälet frågade var chefen för objektet fanns. Jag svarade att det var jag. Nu blev det tillrättavisning med orden: -En chef ska ej stå som vakt. Det var minsann en reprimand. Anledningen till att jag stod som vakt var att gubbarna skulle få dricka kaffe. Detta ville man inte avslöja för dessa stjärngossar med sina höga gradbeteckningar.
När jag så föll för ålderstecknet blev det avtackning med diplom, manchettknappar, slipsnål och plakett. Under tiden i hemvärnet erövrades medaljer och skyttemärken.
Före detta fänrik Utterström.
Som försvarsobjekt var vi tilldelade att försvara lands- och järnvägsbron över Piteå älv. Där bygdes skyttevärn och försvarsställningar.
Bild från denna sida
En gång när vi var där och övade försvar så blev vi anfallna av K4s rekryter som gjorde ett eldöverfall och drog sig därefter in i skogen. Efter en bra stund efteråt smög jag mig i den riktning dom försvunnit. Mycket riktigt fick jag se en ficklampa och viskande rekryter. Efter att ha smygit mig inpå rekryterna skrek jag med hög röst:
-Ni är omringade! Låt vapnen ligga!
Sen fick dom ställa upp sig en bit därifrån. Efter att ha samlat ihop allas vapen upptäkte de att jag var ensam. Min smala lycka var att det fanns med en stridsdomare när det upptäktes att jag var ensam. Stridsdomaren fick roligt när han upplyste om deras orutin. Gissa om det blev jobbigt att bära alla vapnen till våran förläggning där det blev glada miner. Efter någon timme släpptes våra fångar säkerligen skamsna efter ha blivit grundlurade av en enda hemvärnsman.
Efter några år blev jag så plutonchef med fänriks grad och tilldelades kpist 9 mm.
Något minnesvärt var den gången vi intagit objektet och jag ställde mig som vakt vid vägbommen när det efter en stund kommer en bil. Med riktat vapen mot bilen beordrades alla stiga ur bilen. Ut kommer militär med höga gradbetecningar. Den som förde befälet frågade var chefen för objektet fanns. Jag svarade att det var jag. Nu blev det tillrättavisning med orden: -En chef ska ej stå som vakt. Det var minsann en reprimand. Anledningen till att jag stod som vakt var att gubbarna skulle få dricka kaffe. Detta ville man inte avslöja för dessa stjärngossar med sina höga gradbeteckningar.
När jag så föll för ålderstecknet blev det avtackning med diplom, manchettknappar, slipsnål och plakett. Under tiden i hemvärnet erövrades medaljer och skyttemärken.
Före detta fänrik Utterström.
Fripassageraren
Ska återge vad som hände när min sambo Viola och jag jobbade med vägstakning av skogsbilvägar. Vår arbetsgivare var Domänverket numera Svea skog.Vi skulle staka en väg som fick namnet Skavlidenvägen.
Vad jag vill berätta om var följande. På morgonen när vi hade cirka tre kilometer kvar att åka med bil till vägstakningens början fick vi syn på en spelande tjäder. Vi stannade bilen och jag klev ur den. Hann inte gå många steg så kom tjädern springande och anföll. Det var en, som vi säger, spelgalen tjäder som var på stridshumör.
Efter att få ta emot slag med vingar och hans näbb tog jag min tillflykt in i bilen. Nu blev det istället bilen som fick ta emot hans aggressioner. Till saken hör att vi hade stakkäppar i skuffen och luckan var öppen. Döm om vår förvåning när bilen startades och vi skulle åka därifrån. Då hoppade den rackarns fågeln upp på stakkäpparna och där satt han och åkte med dom tre kilometrarna till bilvägens slut. När vi så stannade bilen hoppade tjädern ner och gick in i skogen tydligen nöjd att som fripassagerare fått åka med.
Ett annat fågelminne var när vi kolade i Järvsöstugan på våren 1951 och var på kolmilan för tillsyn. Då hördes en riphane i närheten och eftersom dom är kärlekskranka den årstiden började jag locka (gnöik)och till vår förvåning kom den och satte sig på kolmilan . Där blev vistelsen inte långvarig eftersom det rök en hel del och så blev det säkert varmt för hans fötter. Efter att ha flygit ner från kolmilan så fortsatte jag att gnöika och han gick omkring där och undrade över sin konstiga rival.
Hans-Olov Utterström.
Skriv gärna i gästboken!
Skolhistoria
Följande hände i grannbyns skola.
En av eleverna en pojke satt på skolbänken och tittade ut genom skolans fönster varvid lärarinnan frågade varför. Till svar fick fröken att han såg på en chiir (skata). Fröken tillrättavisade gossen med orden: -Det där är ingen chiir. Det är en skata!
Tillstukad mummlar eleven:-No var he konstigt! I tukkt att de var en chiir.
Enligt trovärdig uppgift är historin sann och utspelades i mitten av fyrtiotalet.
Hans-Olov Utterström Auktsjaur.
Skriv gärna en rad i gästboken!
En av eleverna en pojke satt på skolbänken och tittade ut genom skolans fönster varvid lärarinnan frågade varför. Till svar fick fröken att han såg på en chiir (skata). Fröken tillrättavisade gossen med orden: -Det där är ingen chiir. Det är en skata!
Tillstukad mummlar eleven:-No var he konstigt! I tukkt att de var en chiir.
Enligt trovärdig uppgift är historin sann och utspelades i mitten av fyrtiotalet.
Hans-Olov Utterström Auktsjaur.
Skriv gärna en rad i gästboken!
Forellfiske i bäck.
En berättelse om när vi fiskade forell i två bäckar.Förutom han som haltar allså undertecknad så bestod trion av Artur och Vigert.
Vi begav oss först till Slaskusbäcken för att inleda första kvällens fiske. Som fiskeredskap användes delat bambuspö, rev och krok med metmask. Den natten fångades 87 fiskar i varierande storlek. Efter att ha sovit ut halva dagen i en kolarkoja blev det Laxtjärnbäcken där fångsten blev 680 firrar. Vad jag särskilt minns var myggen som var hur många som helst. Minns när Vigert stekte upp palt så fanns åtskilliga myggor i stekpannan. Rekord i antalet foreller.
Vi begav oss först till Slaskusbäcken för att inleda första kvällens fiske. Som fiskeredskap användes delat bambuspö, rev och krok med metmask. Den natten fångades 87 fiskar i varierande storlek. Efter att ha sovit ut halva dagen i en kolarkoja blev det Laxtjärnbäcken där fångsten blev 680 firrar. Vad jag särskilt minns var myggen som var hur många som helst. Minns när Vigert stekte upp palt så fanns åtskilliga myggor i stekpannan. Rekord i antalet foreller.
Annorlunda fiske
Det jag ska återge tilldrog sig omkring 1945 då jag var i ca tioårsåldern och händelsen bestod av ljusterfiske.
Tillsammans med morbröderna Ivar och Artur begav vi oss till en sjö som heter Tjaktsjaur. Väl framme skulle det huggas en massa tjärved som skulle läggas på ljusterjärnet som sattes fast i båtens för. När det sedan blev tillräkligt mörkt var det dags att göra upp brasan på ljusterjärnet, detta för att i eldens sken blända fisken så att den kunde ljustras.
Det började otroligt bra eftersom Ivar innom 20/ 40 meter kunde, som vi säger, sticka två bamsegäddor. Artur satt vid årorna från början och sedan byttes uppgiftena efterhand. Den som satt vid årorna rodde baklänges, detta säger vi på bondskan att man "mönn".
Ja efter hand blev det fler gäddor varför det blev tunga bördor att bära hem på morgonen. Under fisket fick man då och då lägga på mer ved, varvid glöd ramlade ned och det innebar sämre sikt i vattnet. Efter ca halva natten drogs båten till en sjö i närheten där fiskafänget blev sämre. När det sedan blev gryning var det dags att avbryta för hemfärd till Rönnberg .För en ung pojke ett minne för livet.
Tillsammans med morbröderna Ivar och Artur begav vi oss till en sjö som heter Tjaktsjaur. Väl framme skulle det huggas en massa tjärved som skulle läggas på ljusterjärnet som sattes fast i båtens för. När det sedan blev tillräkligt mörkt var det dags att göra upp brasan på ljusterjärnet, detta för att i eldens sken blända fisken så att den kunde ljustras.
Det började otroligt bra eftersom Ivar innom 20/ 40 meter kunde, som vi säger, sticka två bamsegäddor. Artur satt vid årorna från början och sedan byttes uppgiftena efterhand. Den som satt vid årorna rodde baklänges, detta säger vi på bondskan att man "mönn".
Ja efter hand blev det fler gäddor varför det blev tunga bördor att bära hem på morgonen. Under fisket fick man då och då lägga på mer ved, varvid glöd ramlade ned och det innebar sämre sikt i vattnet. Efter ca halva natten drogs båten till en sjö i närheten där fiskafänget blev sämre. När det sedan blev gryning var det dags att avbryta för hemfärd till Rönnberg .För en ung pojke ett minne för livet.
