Kolning
Först vill jag berätta om dom olika arbetsmomenten som förekommer vid kolning.
I regel höggs kolveden i tremeters längder på hösten och lades upp i res.Givetvis användes svans och yxa. När det blev snö kördes kolveden med häst till den plats där kolningen skulle ske. Sedan var det dags för kolning som oftats skedde på våren men även höst.
Det första som gjordes var att resa knekten som grävdes ned nertill för att stå stabilt. Upptill spikades en trekant cirka 40 centimeter stor ,detta för att kunna tända milan i den uppning som uppstod. Sedan dags för vasar som lades på marken,cirka 30 centimeter tjocka ,därefter lade man rosten ovanpå vasarna, detta med klent virke.
Nu var det dags att resa kolveden till en kolmila.
Sedan kullhögs det som bestod i att man högg av dom klena stockar som var för långa. Därefter lades en granrisbädd ovan på milan, detta för att kolstybben ej skulle rinna ner.
Nu var det dags för stybbning som bestod i att block ställdes upp samt bräder mellan dessa i ring runt milan detta för att stybben skulle ligga kvar. Sedan dags att tända. Det gjordes upp en liten eld ovanpå milan som sedan släpptes ned i tändtrumman i milans mitt.
För att veta var kolningsprossen skred fram användes ett kolspett som stacks ner. Kolklubban användes med att man klubbade för att det inte skulle ryka så mycket. Ibland uppstod hål i milan detta fylldes igen med fullved som bestod av klabbar. Sedan täcktes allt över med torv och stybb. När kolmilan kolat färdigt var det dags för rivning som skedde i tre etapper. I milans bottenskikt hade blandats stybb och småkol som skiljdes med att man med skyffel slängde detta på slarkan som bestod av ett galler.Sedan lastades kolen i en kolvagn på järnvägen. Man bar upp kollådor och tippade ner i vagnen.
Nu till min rädsla på natten. Det var kolmörkt och dom nyrivna kolen skulle hållas under uppsikt. Vi bodde i ett stall och med oss fans en hund som tycktes höra något ute och jag fick första passet att se till dom nyrivna kolen. Eftersom hunden morrat en del var det kusligt att gå till dom rivna kolen. Det var kolmörkt så man fick treva sig fram. Min värsta natt som jag upplevt. Hans- Olov
Skriv gärna en rad i gästboken!
Måste komplitera kolningen med några saker.
N.,är kolveden höggs och lades upp i res skulle dessa vara 120 centimeter höga dessa mättes med timmersvansen som var en meter.
kolvedsresen räknades detta för att veta när man hade tillräckligt att fylla en järnvägsvagn.
Kolmilan mättes på mitten och till en kolvagn fodrades 13 famnar. En famn 182 sentimeter.
När mman tänt milan kom det först slaggas en rök som var giftig och farlig att inandas. Den var gulaktig och tung så när man gick i densamma blev det som fotspår.
När så milan var bottenvarm restes skorstenen som drog upp röken. Milan fick luft via små öppningar nertill.
Det sågades massor med klabbar som behövdes när det blev hål i milan så kallad full på bondska.
Innan man slängde ner klabbar i fullen så användes fullstången för att laga till hålet i milan. När hålet var fyllt lades torv ovanpå samt stybb ovanpå torven.
Kolmilan behövde en veckas bränntid om det var en vagnsmila.
Min bana som kolare började sju år gammal med att jag brännde en brånnstack med hjälp av morfar och morbröder.Den lilla kol milan bestod av små stockar som ej kolat färdigt. Förfarandet var densamma som en stor kolmi.la, den var inte större än att jag knappt fick plats åvanpå densamma.
Min mor tog ett kort när jag stod med kolklubban ovanpå milan.
Kortet skickades tiil en fototävling och jag erhöll första pris
Kolveds och timmerhuggaren.
Började mitt skogsarbetarliv som trettonåring. Debuten skedde i Vergujaur vid en tjärn som kallas Kaffetjärnen. Jag var tillsammans med morbröderna Ivar och Artur Utterström. Vad jag skärskilt minns var att jag skulle hämta kaffevatten så följde det en massa småkryp som liknade små mygglarver,fick veta att dom benämdes med vattenlus.Fisk rådet att slå med pannan på vattenytan och faktiskt dök dessa kryp nedåt varvid det gick att fylla kaffepannan med vatten som var ganska så mörkt,men fick duga till drick och kaffevatten. Ganska läbbigt när man tänker på det, men det var det enda vatten som stod till buds. Som redskap användes timmmersvans och yxa,eftersom jag inte kunde fila själv fick hjälp med sågfilandet.Det blev väl inte så värst mycket huggit för min del trots dom långa dagarna. Vi bodde i Vergujauarkojan medan huggningen pågick.På den tiden arbetade man även lördagar. Det var början på mitt liv i skogen som i huvudsak präglat mitt skogsarbetarliv, somvisserligenhar varit tungt men trivsamt för det mästa.
Jaktäventyr.
En älgjakt som vi,min sambo Viola och jag kommer att minnas tilldrog sig i Hammaråsen uppe vid odlingsgränsen. Vi var tre jägare som gick ut på morgonen plus Viola som var med mig och hunden Bamse. Efter att vi gått någon timme utan någon älgkontakt anropades vi av en av passarna som undrade om han kunde avbryta jakten eftersom han skulle hem och uträtta ett ärende ,varpå vi svarade att vi kunde avbryta och börja gå mot bilen. Eftersom den tredje jaktkamraten lyssnat på kommunikationsradion avbröt även han. Nu bar det sig inte bättre än att Nero fick ståndskall på en sextaggare, och eftersom unghunden var i början av sin jaktkarriär valde jag att skjuta. Det var nu som problemen började, för det första så fastnade hornen i en hög stubbe där den blev hängande, med många besvär fick vi ner älgen.Nästa elände var att jag skar mig illa i handen med kniven.Inte nog med detta så slant kniveni en sten och blev väldigt slö.Eftersom det var senhöst började mörkret falla varför vi ej vågade gå raka spåret till bilen, varför vi valde att gå mot närmaste väg en omväg på tolv kilometer till bilen. Nu var det så mörkt att vi var bara metrar från bilen innan vi såg densamma. MÅste säga att Viola har min fulla beundran att hon orkade med strapatserna. Glömde berätta att vi hängde upp köttet som grovstyckats för att hämtas dagen därpå. Nu återstod tio mils bilkörning hem. Senare har Viola berättat att när vi kom till brotrappan fick hon krafter att gå uppför trappstegen eftersom telefonen ringde.Det var jaktkamraterna som ville veta varför vi blev så sena
Älgjakt
Mitt livs största älg fick jag fälla nära odlings
gränsen i närheten av sjön Kouellejaur. Älgen var en bamse på tjugoen taggar.Eftersom älgen aldrig vägdes vet jag ej slaktvikten på densamma,uppskattningsvis trehundrasextio till trehundraåttio kilo. Trofen uppmättes senare till trehundratolv poäng vilket innebar guldkrona med tillhörande guldmedalj. Upprinelsen var att man iakttagit tre andra älgar, varpå en hund släpptes där man sett älgarna. Innan dess lottades om passen,och jag drog lotten som var vid sjön Kouellejaur.Väl frammme behövde jag ej sitta lång stund innan älgen kom, det var ganska långt skutavstånd men allt gick bra.Min glädje var stor när taggarna räknats och jag medelade via jaktradion mmina jaktkolleger. Gissa om det fotograferades en del på platsen.Stolt älgskytt.
Björnmöte.
Mitt björnmöte blev väl inte dramatiskt eftersom björnlicensen var fylld. Alltnog började det hela vid Trollberget.Väl framme släpptes hunden Nero på ett stort hygge. Efter att ha gjort mina nödiga behov syntes inte hunden.Efter att ha gått upp på toppen av Trollberget kunde jag via hundpejling ta ut en riktning mot hunden .Efter cirka en halvtimmes promenad i trång ungskog blev det två skall nära där den plats där jag befann mig,trodde naturligtvis att älg var på gång.Efter yttrligare en halvtimmes promenad med flera pejlingar blev det ståndskall.Nu blev jag varse att det var björn på gång.Eftersom jag befann mig en bit upp på berget, och skallet var nedanför ett stort hygge kan man säga att jag stod på första parkett. Björnen gjorde ideligen utfall mot Nero som hade all möda att akta sig,i bland ylade hunden av vad jag förstår rädsla, det lät nästan som han grät, synd att man inte fick komma till skott eftersom björnlisensen var slut. Ett spännande och ett oförglömligt minne.Älgjägaren Hans-Olov.
Turkietresan.
Årets utlandsresa valde vi denna gång av en speciell anledning, och den var att besöka Cappadocin. Via TVn har vi för något år sedan sett ett reportage därifrån och vi blev tända att besöka denna landsdel. Den 6 maj åkte vi bil dom 15 milen till Luleå. Planet avgick klockan 8 och efter klockan 12 landade vi Antalay. Sedan återstod 12 mils busstransport till Alanya.Framme vid hotell May-Flower som för övrigt var till våran storabelåtenhet,kom vi i säng vid femtiden på morgonen.Efter några timmars vila steg vi upp,naturligtvis nyfikna var vi hammnat. Eftersom det var mörkt när vi anlände ,fick vi till vår belåtenhet en förnämlig utsikt från vår balkong när när vi tittade ut, det var så at vi tilldelats rum högst upp,ja från vår balkong syntes större delen av staden.Sedan blev det promenad på stan, Vi råkade komma till veckans grönsaksmarknad som var hur stor som helst,det doftade starkt från alla kryddor som var till salu.En av dagarna blev det en citytur med buss med besök på den gamla och högt belägna borgen,vidare till en klippstensgrotta,nästa stopp var Red Tawern som var en gammal fästning och nu inrymde ett museum, sista stoppet blev på en mattafär där visades mycket fina små och stora mattor.Vi råkade få en av tre loter som drogs och det innebar att vi skulle få en present dagen därpå. På morgonen därpå kom en bil ochhämtade oss på hotellet för transport till nämda affär. Väl framme bjöds på det goda teet som är brukligt i detta land, sedan förevisades stort urval av mattor och när vi fått vår utlovade precent som bestod av en liten matta tackade vi så mycket och tog farväl. Nu till det bästa som bestod av en tvådagars utflykt till Cappadocieen. Vi kom efter sextio mils bussresa till ett otroligt landskap som bestod av lämningar av en vulkan för två millioner år sedan.Skulle vilja beskriva det som enormt stora myrstackar som bestod av stelnad lava. Det bodde även människor i en del av dessa.Helt fantastiskt att något sådant finns.Vi gjorde även besök i Konja där vi gick ner i gamla grottor från korsfararnas tid.Dessa var ointagliga eftersom dom stängdes inifrån på ett finurligt sätt. Kommer aldrig att glömma Cappadocien som var som en annan värld. Med oss på resan fanns två utmärkta guider som kunde bemsvara det mästa, måste berömma middagen på hotellet i Cappadocien. Under bussresan passerades Taurusbergen där det fortfarande fanns snö i diket. Cappadocien tillhör numera ett av världsarven vilket man förstår efter det fantastiska besöket där. I övrigt bestod dagarna av många och långa promenader med en del chopping där det bjöds på det traddionella teet som smakade bra. På vårat hotell upplevde vi pesonalen som hjälpsam och trevlig. Sammanfattningsvis en av dom bästa resor vi gjort som vid det härlaget håller på att vara ganska många. Även roligt att komma hem efter en så lyckad resa Tecknar globetrotterna Viola och Hans-Olov som hoppas på fler resor.
Julklappen
Som skolpojke i åtta nio år jag glads åldern fick jag ett par vadmalsbyckor i julklapp. Dagen efter att ha tagit på mig byxorna gick jag glad i hågen att visa julklappen för grannnen. Där bodde farbror Frans som nöp i byxorna och talade om vilken förnämlig julklapp jag fått med motiveringen att i dessa byxor kan du släppa en fis under lextion och lukten kommer ut först till rasten. Nåot snopen gick jag hemmåt efter vad tyckte var ett konstigt beröm. Julklappsmotagaren/Hans-Olov.
